missunnad

Asså, det här med å blogga är riktigt roligt! Allting känns verkligen bättre när man fått "skrivit av sig". Helt underbart är det! Jag ska försöka hinna med å berätta en historia sen, om när jag gjorde en dum grej och både polis å social blev inblandade. Det är faktiskt nyttigt för folk att få veta sånt! Men då vill jag först veta om ni är intresserade av det också? Såklart. Annars känns det ju onödigt.

Tjo! Nu såhär på eftermiddagen så känns allt lite bättre. Var så ett pissdåligt humör imorse, så jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Snart börjar skolan igen. Andra året av fyra, för min del. På gymnasiet. Jag tycker att skolan suger, det är så jobbigt att jag läser på sär-skolan när jag inte är handikappad. Folk å lärare brukar säga till mig "men David du passar där, du är ju lika annorlunda. Du är unik". Det börjar bli ganska jobbigt att höra. Folk brukar få höra det i en positiv bemärkelse men för mig är det bara negativt. Min medicin är slut. Jag äter en tablett varje morgon och en varje kväll. Dom ska göra mig lugnare och göra så att jag inte får mina "anfall" lika lätt, som dom kallar det.. skitläkare. Jag är väl människa som alla andra? Det jag behöver är kärlek, omtanke och någon att prata med, eller som lyssnar på mig. Jag behöver inte tabletter och utegångsförbud. Alltid när det är en stor helg eller liknande, så säger morsan å farsan "David, nu när det är midsommar så ska du väl vara hemma. Vi vill inte behöva sitta å vara rädda för att något ska hända". Om jag då svarar "nej mamma, jag ska gå ut men jag ska ta det lugnt." så får jag ofta svaret istället "DAVID DU HAR UTEGÅNGSFÖRBUD". om jag frågar varför så är det bara "FÖR ATT JAG SÄGER DET. MYCKET KAN HÄNDA NÄR DU GÅR UT".

Inte fan lyssnar jag på det. istället blir jag arg och tar mina saker, smäller igen dörren och drar. Är det bättre? Vad ska jag göra?

Nej David, du har en sjukdom. Du är unik. Du kan bli arg för lätt. Du har problem. Du ska vara hemma. Du ska inte ha något liv.

Är det verkligen rättvist? Jag vill inte finna mig i det längre!

//David.

Så. nu är jag lugnare. Såhär är det. min historia är lång. när jag var liten å gick i skolan så fick alla en läs-läxa. jag kunde inte läsa men alla andra kunde läsa. när vi skulle läsa i skolan så satt jag och målade för det var jobbigt att alltid vara den dåligaste. läraren sa aldrig något. det var först i femman som min mamma märkte att jag inte kunde läsa. hon ringde till skolan och min lärare blec chockad. hon visste inte att jag inte kunde. alla i skolan fick veta att jag inte kunde och började fråga mej massa om det. som om dom har med det å göra ?! Perfekta människor. min lärare ville att jag skulle ha extra lektioner efter skolan hade slutat för att lära mig. det ville inte jag. jag ville ju hänga med mina kompisar såklart! alla blev sura och jag fick gå hos en speciallärare. jag var missanpassad. redan då.

Nu går jag på ett sär-program. alla är handikappade utan jag. jag blir ofta retad av mina kompisar i andra klasser för att jag går med cp-barnen. jag vill inte gå dit jag vill inte synas med dom. jag är faktiskt normal!! fast jag har svårt för saker. när jag var liten så hjälpte jag min storasyster med matten. hon är flera år äldre än jag. nu är de inte så längre. ingen lärare lyssnade på mig så jag struntade i dom. när dom sa något som jag inte ville så sket jag i det. istället för att bli arg och få ett spel i skolan, så gick jag därifrån. jag stack hem. jag ville inte bli den bråkiga. läraren blev sur och ringde till min pappa som genast skällde på mig. bråken fortsatte hemma istället för i skolan. lärarna visste att jag rökte. mamma köpte cigaretter till mig. ändå fick jag inte röka i skolan. klart att jag gick därifrån??

Vi fick röka utanför skolan område, men vi fick inte gå utanför skolans område på skoltid. hur fan får dom ihop det????? Jag behövde min cigarett. jag vet att det inte är bra att röka men jag tyckte det var upp till mig. jag hade så mycket hat i mig. om dom ändå bara hade låtit mig röka!!!! suck.

som sagt. så villjag iaf skriva av mig massa nu och jag hoppas att du vill följa mig och stötta mig på min resa. jag hade nyss en annan blogg som hette kränkt.blogg.se men nu har jag denna istället! Den andra krånglade.

Jag känner mig både kränkt och missanpassad. jag har ibland funderat på om jag ens borde leva. jag orsakar problem för alla. Bli inte oroliga nu! Jag ska inte göra något dumt. jag säger bara att man tänker mycket när man känner sig utstött och när man inte är "som alla andra"............................. en del människor vill sticka ut, det vill inte jag.

//Davve.

Igår satt jag och min bästa kompis jonas hemma hos honom. sara var också med. vi kedjerökte. dom skulle festa men jag skulle köra moppe hem. fast jag drack nån cider. för några veckorsedan så hamnade jag i bråk med polisen, jag var lite onykter. på grund av de mediciner jag tar och på grund av den sjukdomen jag har så får jag massa symptom. tex om jag blir arg så blir jag jätte arg. och sen efteråt så kommer jag inte ihåg händelsen. det var det som hände för några veckorsedan med polisen. dom tog tag i mig, jag ville att dom skulle släppa för det gjorde ont. jag kunde gå till bilen själv så jag försökte slita mig loss. dom tog hårdare i mig och jag blev jätte arg. sen kommer jag inte ihåg. men jag lovade mamma och pappa sen dagen efter att jag inte skulle dricka på ett tag, men igår drack jag några cider. det spelar väl ingen roll`?? Jag var inte full. Jag somnade på jonas soffa nångång på natten. sen väckte hans mamma oss kl 6 på morgonen när hon skulle till jobbet och då åkte jag hem. jag kom hem lagom till pappa skulle åka till jobbet. han började waina så jag slytade lyssna. "Du ska vara hemma, bla bla bla".......... Jag sköter ju mig, så han borde inte få gnälla. dessutom, mina tre äldre syskon får ALLTID vara ute. jag borde med få det? Dom särbehandlar mig för att jag är ett problembarn. Men jag borde väl vara värd lika mycket för det? Farsan bode väl kunna lyssna på min historia innan han börjar tjata?? Nu ska jag ta en cigg.

/Davve.

Hej. Mitt namn är David och jag är 15 år gammal. Jag har flera diagnoser på att jag är "inte som alla andra". Jag har massa problem med polis, socialen, familjen, kompisarna och skolan. Nu vill jag att världen ska veta om hur jobbigt det kan vara att alltid vara den som alla skyller på när det har hänt något. Jag är 15 år. när jag var mindre så sa min läkare/psykolog till mig att jag skulle skriva dagbok. Jag gjorde självklart inte det för det var inte tufft. nu har jag ändrat åsikt. Jag har lärt mig vad bloglovin är och jag jag ser mer än gärna att ni följer mig på min resa, bland annat genom bloglovin. Mitt namn är inte david på riktigt, men jag bor i en liten stad och vill inte att det ska bli offisiellt vem jag egentligen är. allt jag skriver är sant, men jag kommer att ändra vissa namn. När jag gör det så kommer jag också att säja till så att ni inte tror att jag ljuger. Så, vill ni hjälpa mig mot en bättre värld????

följer ni mig så följer jag självklart er.

//Davve.